Redan i förra avsnittet flaggade jag för att jag drar i gång en serie om utmattningssyndrom och några av de bakomliggande orsakerna. Det finns många, många olika orsaker till utmattningssyndrom enligt min uppfattning. Utmattningssyndrom som diagnos har varit och är omtvistat i Sverige. En del menar att det är inbillning men för de som faktiskt drabbas är det på riktigt. Just när jag påbörjat sammanställningen av det här avsnittet kom nyheten om att diagnosen utmattningssyndrom försvinner från och med år 2028 när WHO (Världshälsoorganisationen) uppdaterar det internationella diagnossystemet. Är det bra eller dåligt för den som drabbas och är det en öppning för en tydligare kartläggning av orsakerna till utmattningssyndrom?
När du är i samklang med dig själv, din omgivning och med Universum om du nu upplever ett vidare perspektiv av tillvaron, kan livet upplevas som en underbar räkmacka även de stunder när livet utmanar. I samklang med livet är bloggen för dig som är intresserad av att vara människa, det existentiella, ja, egentligen allt mellan himmel och jord på en kvart.
Och jag heter Ingrid Lindh.
Välkommen till det första avsnittet om Utmattningssyndrom som i dag handlar om en återblick i historien. Men först litet kort om att diagnosen utmattningssyndrom försvinner år 2028.
Ja, det är nog svårt att säga om det blir bättre eller sämre just nu. Personligen kan jag tänka att det beror på sjukförsäkringen utformning och bemötandet inom sjukvården för de som söker hjälp. Kommer sjukvården ha resurser att utforska de egentliga orsakerna varför en patient lider av utmattningssyndrom? En annan faktor är hur sjukförsäkringen som anger ramen för läkarnas möte med patienten kommer att hantera de som i dag har diagnosen utmattning och de som då blir utmattade från och med år 2028. Det är inte så att konsekvenserna av stress kommer att försvinna tillsammans med att diagnosen tas bort. Faktum är att orsakerna kommer att kvarstå enligt min uppfattning.
Jag hoppas ändå att förändringen år 2028 då diagnosen tas bort för med sig tydligare kartläggning av orsakerna till måendet för att på så vis sätta in korrekt stöd och hjälp för snabbare återkomst till arbetsliv och inte minst livet.
Mycket av forskningen pekar på att arbetslivet är en stor orsak till att människor drabbas men tänk om det i vissa fall är en arbetssituation som fungerar som en katalysator och utlöser utmattningssyndromet som byggts upp över tid? Tänk om det finns något annat i personens liv som varit utmanande och utmattande? Om då sjukvården sätter in rehabilitering utifrån en arbetslivorsak kanske det blir bra i stunden men utmattningen återkommer. Det här är min egen tanke och inte alls applicerbart på alla som drabbas av arbetsrelaterat utmattningssyndrom. Det finns även forskning som år ut och år in pekar på kvinnors dubbelarbete med hemmet och att ta hand om släktingar som en orsak till mångas utmattning. Det jag menar är att förhoppningsvis leder borttagningen av diagnosen utmattningssyndrom år 2028 till möjligheter att utforska i vissa fall de egentliga orsakerna till en utmattning. Blir det så då tror jag definitivt att det kan bli bättre för patienten framöver och att det förhoppningsvis genererar en bättre och mer korrekt rehabilitering.
Utmattningssyndrom är en diagnos som är unikt för Sverige, och det finns en tanke om att det är en del av vår kultur. I diskussionerna som förts i samhällets olika instanser genom åren har det alltid funnits en skeptisk tanke kring fenomenet utmattningssyndrom. Mer om de kritiska rösterna i nästa avsnitt.
Har vi något att lära av historien
För många år sedan, någon gång på 1990-talet läste jag en klok kommentar ”för att veta framtiden behöver du känna tillhistorien”. Är utmattningssyndrom och utbrändhet ett nutidsfenomen? Det känns märkligt om detta skulle vara ett nytt fenomen. Utifrån mina givna resurser har jag sökt bakåt i historien och funnit neurasteni eller amerikansk nervositet somdå på 1880-talet sågs som en diagnos. Kan det finnas någon gemensam nämnare mellan neurasteni och utmattningssyndrom? Det var en fråga jag ställde mig i forskningsstudien jag gjorde år 2019 med titeln Är högkänslighet en kameleont i sjukfrånvaron vid svår stress?
I våra dagar talas det om en tredje industriell revolution som avser generellt övergång från industrin till tjänstesektor och IT–samhället. Ingen har knappast missat betydelsen av IT–samhället och dess påverkan på oss som människor positivt men även hälsomässigt. Sedan cirka två år tillbaka är AI (artificiell intelligens) på stark frammarsch in i arbetslivet vilket för en del redan nu har inneburit arbetslöshet inom bland annat översättningsbranschen. Lägg därtill globaliseringen och den oro som finns i vår omvärld i dag på ett sätt som är mer intensivt än någonsin. Världen tycks snurra snabbare och snabbare. Det finns mycket forskning som visar på att just informationsteknologin stressar exempelvis att alltid vara uppkopplad även efter arbetsdagens slut och sociala medier inte minst. För många innebär det att aldrig vara helt lediga och fria inte ens på semestern. Historiskt sett är det faktiskt inte första gången det har hänt. Låt oss börja med ett citat av den numera framlidne professor i idéhistoria Karin Johannisson (1944–2016) citat:
Likheten mellan sekelskiftena 1900 och 2000 är slående i relation till upplevelsen av en växande psykisk ohälsa. Bägge tidpunkter definierar samtiden som präglad av stark förändring, intensifierat informationsflöde, snabba kommunaktioner och stora krav på den urbana människan allt i en snurrande marknadskultur. Vid bägge tidpunkter uppstår nya diagnoser som namnger och legitimerar de symtom på inre vantrivsel som samtidsmänniskan visar i en starkt konkurrens–, prestations– och tempopräglad kultur. Slut citat.
Uppenbarligen uppfattades även 1800-talet med sin industriella revolution som ett stressigt århundrade. Amerikanen George Beard var en neurolog som år 1880 började tala om neurasteni eller amerikansk nervositet som en benämning för stressen i det moderna samhället som då höll på att ta fart. Neurasteni blev en diagnos för olika besvär med nerverna, en förlust av energi som kallades nervkraft. Det talades om livsenergi vilket i dag för en del kan ansesflummigt men som är självklart inom österländsk filosofi och läkekonst. Och för mig.
Konsekvenserna då av att lida av neurasteni tycks vara detsamma som i dag vid utmattningssyndrom såsom huvudvärk, ångest, depression, trötthet som beror på liknande omständigheter. När jag skrev forskningsstudien Är högkänslighet en kameleont i sjukfrånvaron (år 2019) uppfattade jag det som ett samband mellan högkänslighetens överstimulans av centrala nervsystemet och neurastenins olika besvär med nerverna.
Även neurastenin som diagnos kom att ses av sin samtid som en kultursjukdom påhejad av den snabba utvecklingen isamhället som genomsyrade på de allra flesta plan i livet. Även på den tiden talades det om den känslan av lättnad som diagnosen neurastenin skänkte patienten när de kände igen sig och de kunde förstå sig själv bättre. Just igenkänningsfaktorn är omdiskuterad än i dag och då hur media påverkar.
Igenkänningseffekten
Ett bra exempel på igenkänningseffekten är de som drabbats av utmattningssyndrom utan att förstå vad de har drabbats av tills de får läsa om andra med liknande problematik i media. Helt plötsligt finns de som delar en upplevelse som många kanske upplever sig ensamma om. Mia–Marie Hammarlin doktor i etnologi och forskare inom Journalistik, Medie- och kommunikationsvetenskap för i sin bok Att leva som utbränd – En etnologisk studie av långtidssjuka(2008) ett resonemang om huruvida media kan påverka människor till igenkännande genom en fiktiv (påhittad) berättelse om en kvinna som upplever allt symtom av utmattning. En dag får kvinnan en aha-upplevelse, eller en insikt av en artikel om en annan kvinna som beskriver sig som utmattad. Med berättelsen vill Hammarlin som hon skriver ”ge en bild av hur utbrändheten möjligen kan röra sig, från text till handling”. Hon ställer sig frågan om medias alla reportage om utmattning och utbrändhet blir till möjlig självdiagnos, ett slags aha eller igenkännande för läsaren utan diagnos men med symtom av liknande karaktär. Eller kan artiklarna i sig leda till att ”frammana sjukdomen och orsaka flersjukdomsfall än nödvändigt”.
Medverkande i hennes bok uttrycker (citat):
”Det är inte lätt att ute i samhället stå för en diagnos som får människor att associera till överkänslighet,nervklenhet eller till och med galenskap. Utmattningsdepression är en lågstatusdiagnos medan cancer nästan är en fin diagnos”. Slut citat.
Det här är inte en helt enkel problematik. Min uppfattning är att människor sällan, generellt sätt uttrycker att de mårdåligt eller känner sig svaga. I stället väljer många att bita ihop. På artighetsfrågan hur mår du – är det väl få som svarar uppriktigt – att i dag mår jag för jävligt. Och skulle någon mot förmodan göra det tror jag det skulle falla i dålig jord,många har generellt svårt att bemöta en människa som mår dåligt. En generalisering från min sida är att i vårt samhälle finns problem att hantera känslor just för att känslor är förknippat med svaghet och hysteri eller problem med nerverna rent av. Att visa och äga känslor har länge varit tabu i vårt samhälle där logiken i stället framhävs som det enda förnuftiga.
Utifrån det perspektivet kan jag inte låta bli att tycka att det är en ren spekulation att majoriteten av människor väljer att frammana sjukdom som exempelvis utmattningssyndrom. Det finns förmodligen alltid några få som givetvis skulle kunna falla under den möjligheten, men min fasta övertygelse är ändå att gemene man biter ihop vilket faktiskt är det stora problemet till att det till slut svämmar över och utmattningssyndrom blir en konsekvens av något. Glöm inte att ta i beaktande att för den sjukskrivna individen som på riktigt är sjuk kan det bli ekonomiska konsekvenser och personen kan till och med förlora sitt arbete.
När jag själv under senare delen av 1990-talet och på 2000-talet fick ta del av andras ohälsa via media och andrasammanhang blev min reaktion i stället att jag inte är ensam att känna så här, en tendens till utmattning. Trots att jagvia media fick ord på konsekvenserna av stress jag upplevde sjukskrev jag mig inte, utan jag lät i ställetigenkänningen och lärdomen om utmattningen bli en del av min läkning i stället. Min tanke var mer – vad skönt nu vet jag vad jag kämpar med. Så funkar jag och det tror jag att många tänkte och tänker. Att det var just tendens till utmattning som drabbat mig och inte något annat vet jag eftersom jag fortfarande finns och är frisk. Det är annars en vanlig kritik till diagnosers popularitet via media eller igenkänningseffekt men jag är helt säker på att jag är vid god vigör (hälsa)i dag. Hur kan det någonsin bli fel? I dag har jag fått alla pusselbitar till mina höga stressnivåer i livet, en är småbarnsåren med en sjuk förälder samtidigt och kunskapen om högkänsligheten men det finns andra orsaker som jag just nu formulerar i en bok.
Då och nu
Tillbaka till jämförelsen med neurasteni, hur det var då och hur det är nu. Det finns många likheter utöver att det är kulturellt betingat:
- snabb samhällsutveckling
- för höga krav
- möjlighet till återhämtning har minskat
- förflyttning från landsbygd till stad
- splittrade nätverk och familjer till följd av urbaniseringen
- existentiellt lidande
- en respons hos människor på en intensiv samhällsutveckling som kan upplevas intensiv och otrygg för individen
Andra intressanta gemensamma nämnare är den genomslagskraft som neurastenin fick i Europa vilket kan jämföras med debatten i Sverige under senare delen av 1990-talet och framåt. Då under neurastenins era blåste en lättnadensvind genom många av Europas länder tack vare diagnosen som dessutom satte fart på läkemedelsindustrin som erbjöd nervnäringspreparat. I vår nutid har marknaden för medicin vid depression exploderat och den vänder sig till såvälgammal som ung. Det finns mycket att säga om vår tids läkemedelsindustri som för med sig mycket bra så klart men också mycket lidande. Det är ett helt annat ämne och inget jag tar upp i dag.
Lustigt nog var det mer fokus på individen än kärnfamilj och storfamilj precis som i dag. Och det talades om en merkänslig och sårbar individ som fick betala ett pris för de nya tiderna.
Äntligen fanns det ett samlingsnamn för en mängd odefinierbara och ibland symtom svåra att diagnostisera. K. Johannisson refererar till den tyske läkaren Oswald Bumke som konstaterar att det fantastiska mottagandet avneurastenin som diagnos berodde på att den. Citat:
Lyckats förklara subjektiva kroppssymtom i termer av objektiv organisk sjukdom, och därmed undanröjer varje tanke på att de skulle vara inbillade. Slut citat.
Kvinnan i Sverige fick symbolisera neurastenin trots att många män ändå drabbades. och diagnosen rentvåddes av män inom kulturen exempelvis av författare, intellektuella och konstnärer. Överstimulansen vid neurastenin tycks ha lett tillstress. För de drabbade blev det en lättnad att kunna sätta ett namn på sina upplevelser av ångest, känslor, trötthet ochhär talas det även om vilsenhet. Det fanns en enorm lättnaden att slippa uppleva sig som inbillningssjuk vilket samtida utmattade kan vittna om som lider av utmattning.
Samhällets syn på diagnosen och till viss del de som drabbades av neurastenin tycks ha fått influera framtiden, det vill säga vår tid med både tankar och synpunkter om utmattningssyndrom som samhällsfenomen. Exempelvis kritik som infann sig eller om det är Johannissons egna slutsatser kanske, är att med diagnosen neurastenin blev det sjukdomsvinster för den drabbade ”i sjukrollen själv, i längtad omsorg och utkrävd hänsyn”. En argumentation somkommer igen i nutida utredningar om socialförsäkringen (2005) som refererar till K. Johannissons ”Den mörka kontinenten ”att diagnosen skapar bekräftelse inför omvärlden, arbetet, Försäkringskassan och det egna jaget”.
I vår tid är kontaktyrken inom service, vård och omsorg som sticker ut och leder till utmattning vilket bekräftas av forskning och rapportering. Då vid industriella revolutionen runt 1800-talets senare hälft drabbades de i omvårdande yrken som lärarinna, guvernant och den dåtida telegrafisten av neurastenin.
Kan välja att utöka sin egen fritid på bekostnad av det allmänna i det att det är omöjligt för dem som administrerar försäkringen att vid varje given tidpunkt kunna kontrollera den faktiska graden av arbetsoförmåga eller ofrivillig arbetslöshet. (Rehn 2009). Slut citat.
Med andra ord det antas att det fuskas eller uttryckt som att sjukförsäkringen överutnyttjas och därför krävs lösningar för att skydda försäkringen, vilket i sig är en mycket god tanke. Men hur ser samhället på dess invånare? Och vilka företräder samhället? Jo, det är experter och utredare från olika tunga instanser, nationalekonomer, statsvetare, jurister, ekonomer, näringslivet och politiker inte minst. Vilka och vems syften företräds? Vad startade den allmänna uppfattningen att alla är att betrakta som fuskare och utnyttjare av sjukförsäkringen som kommer till en sjukförsäkringssituation? Tyvärr uppdagas det ena fusket efter det andra, vilket i och för sig otroligt att det ens går göra. I dag läser jag i Expressen att regeringen tillsätter en utredning som bland annat ska stoppa falska läkarintyg. Det är jättebra (och märkligt att det inte gjorts mer bakåt i tiden för att stoppa kriminella som utnyttjar systemet. Ja, tyvärr stämmer det i många fall att sjukförsäkringen utnyttjas men långt ifrån alla är fuskare och bidragstjuvar.
Här rundar jag av med att det med största sannolikhet kan fastställas att utmattningssyndrom inte är en ny företeelse. En orsak är att utmattningssyndrom synliggör den känsliga människa i samband med stora samhälleliga förändringar som industriella revolutionen på 1880-talet och i vår tid när vi lämnat industrin bakom oss och äntrat IT–eran.
I nästa avsnitt av serien om utmattningssyndrom delar jag med mig av de en del av de kritiska rösterna som jag funnit om diagnosen utmattningssyndrom och de som drabbas.
Allt gott till dess, och det var allt för denna gång.
Det som presenteras i podcasten och bloggen I samklang med livet är mina tankar som jag förankrar i kunskap och vetenskap när så är möjligt.
För att återge text eller bild måste tillstånd först inhämtas från I samklang med livet. Vid återgivandet ska I samklang med livet, Ingrid Lindh anges. Referenser se bif. PDF. Tack för att du respekterar våra immateriella rättigheter.